sagan om flickorna som var lite överallt

Hallå där, köp blåbär, köp blåbär en gång till, en rutten sill, köp blåbär flera gånger, köp ruttna långkalsonger...

Jag gillar en kille, som gillar en tjej, som gillar en kille, som gillar mig...

Det här är två av mina favoritsånger, från när jag var liten förståss. Jag kommer ihåg första gången då jag riktigt samlade mod till mig. Jag var ju en ganska kaxig, självständig och viljestark flicka, men jag var samtidigt en annan liten, snäll och blyg flicka. Jag gillade en kille som heter Axel, både jag och Jojo gillade honom, han var våra liv (eller i alla fall mitt). Så en dag på dagis bestämde jag mig för att framföra den här låten, den sist nämnda som jag kopplade till Axel. (Vi hade en stund när alla satt i ring en gång i veckan och fick presentera eller prata om något som låg nära ens hjärta). Så när alla satt i ringen spelades denna låt upp och oj...
Fröknarna visste ju att jag gillade honom, hans och mina föräldrar fick kallas till krismöte för att jag och Jojo jagade honom. Alla visste. Men jag ville att Axel skulle veta, för det var jag inte säker på om han gjorde, haha, så jag skämdes lite när den spelades upp för att jag förstod vad fröknarna tänkte på.

Jag ville ju hålla det lite mer hemligt och låtsas att det inte fanns någon baktanke med att spela denna låt, utan att det var för att jag tyckte om den så mycket helt enkelt. 

Ball ball! Detta var inte alls vad jag hade tänkt att skriva när jag loggade in på bloggen, men men. Lika bra det... det andra kan vänta. Det andra är djupt och detta är roligt! Inte ofta jag kan bjuda på roliga saker så jag är stolt. För det mesta får jag djupa saker att låta komiska eftersom jag går in på dem på ett sätt som andra tycker är knäppt... så rolig brukar jag väl vara, men inte med avsikt. Jo förresten... ibland, som när jag vill att folk ska lyssna på mina hypoteser och teorier fast jag vet att de inte är intresserade... då skojar jag till det och plötsligt har de världens roligaste samtal!

Hahaha nej nu spårade detta ur ändå. Hur djup kan man vara i en blogg? Hur utlämnande? Vet inte. Jag är rädd att jag ska upptäcka vem jag är, att jag ska upptäcka att jag är en tråkig och dålig människa. Det återstår att se... Jag är rädd att även Johanna ska märka detta. Det återstår att se, men det hoppas jag inte att hon gör. Och inte jag heller för den delen.