I stort sett hela mitt liv har jag varit "Den Starka". Jag har gått igenom mycket skit, men har alltid lyckats ta mig ur det helskinnad. Jag tror att de flesta har sett mig som en stark tjej. En som fått ta många smällar, men som alltid har klarat sig utan problem. Jag kan nästan tycka nu såhär i efterhand att det skulle vara bra om jag hade brutit ihop mer och inte varit så jävla duktig hela tiden. För vad inte så många kanske vet är att jag har burit på otroligt mycket känslor och skit som jag inte riktigt fått utlopp för, ungefär sedan jag var åtta år gammal, om inte ännu längre. Jag har alltid varit den som alltid lyssnat och nickat, men aldrig berättat särkilt mycket om mig själv och hur jag känner och mår. Det känns dock bra att jag har insett det nu. Eftersom att det är, eller borde i alla fall vara lättare att ta tag i saker om man är medveten vari problemet ligger.
Denna hösten som varit har jag sakta förändrats. Det känns så i alla fall. Jag har blivit mer tolerant mot mig själv och insett att jag inte kan vara Superwoman HELA tiden, hur mycket jag än vill det. Något annat som jag håller på att inse är att jag inte kan förändra andra människor. Jag ser hur jag skulle vilja att andra människor såg pä världen och verkligheten, men de enda som kan göra någonting åt det är de själva. Det är jävligt frustrerande kan jag tala om. Dock ganska skönt när man väl fattar det. På ett sätt är det jobbigt att bara stå brevid och titta på, men samtidigt skönt att slippa ta tag i andras problem. Vilket jag är ganska bra på annars. Att vilja lösa andras problem alltså.

Nu är jag back in Kalmar, och det känns skönt. Skönt att ha sitt eget och får lite space igen. Lite distans det allt det där hemma. Denna terminen kommer bli bra, jag känner det på mig!
/ Jojo