Jag tror att den första relationen som en människa bygger upp är till sin mamma. Ganska logiskt ändå, det är trots allt hon som bär runt på en i nio månader innan man upplever hur ens liv är i dagsljus. En mamma känns som en person som de flesta har en god relation till, eller i alla fall känner någon slags känslomässig samhörighet till. Därför känns det milt sagt som ett slag i ansiktet eller en spark i magen när denna personen försvinner, ens största trygghet tas liksom ifrån en. Jag har dock lärt mig att leva med det (det måste man nämligen göra). De första åren efter min mammas död var otroligt jobbiga och så fort hon kom på tal ville jag helst bara prata om annat.

Som tur är har jag världens bästa pappa. En pappa som har fått ta på sig två olika föräldraroller för tre barn, en som pappa och en som en slags mamma. En pappa som är trygg och stabil i sig själv och har lyckats väldigt bra med förmedla det till sina barn. För det älskar jag honom.

Sedan har jag alltid haft en massa xtra-mammor, mostrar och andra personer i mitt liv så kvinnliga förebilder har jag aldrig haft brist på. Tack för att alla ni finns! <3

Idag är det elva år sedan min mamma dog och därför ville jag passa på att skriva om henne just idag. Och idag känner jag bara att det är otroligt skönt att prata om henne, att få reda på saker som hon gjorde, hur hon tänkte, att vi är lika i vissa situationer osv. Därför uppmanar jag alla i min närhet att ställa frågor om det är något som ni undrar eller att berätta saker som ni vet. Jag är inte rädd för att prata om min mamma, och jag tycker inte längre att det är jobbigt.

Puss