Jag är hos min farmor och farfar i Stockholm nu. De är rätt gamla min farmor och farfar, 82 år. Min farmor har en kompis och granne som heter Sigrid, hennes gubbe är 96 år. Ni fattar att det är rätt gammalt va? Jag har i alla fall träffat Sigrid och hennes gubbe Frans sen jag var liten och idag var jag där och visade upp mig och pratade lite med dem.
Frans är som sagt väldigt gammal, han har blivit tvungen att amputera ett ben och kan knappt göra någonting själv. När jag kom dit idag hade han precis blivit lagd i sängen för natten. Han bor hemma men sover i en sjukhussäng, hemska tanke. I alla fall, det jag skulle komma till var att när jag kom till dem så blev de så himla glada. Frans lyste upp där han låg i sin säng och kände verkligen igen mig. Han såg riktigt lycklig ut när han fick se mig. En sådan här sak tror jag att de kan leva på riktigt länge, vilket jag såklart blir väldigt berörd av också. Tänk att någon kan bli så glad bara av att du kommer förbi i fem minuter och säger hej!
En annan person som jag har träffat idag är farfars syster Karin. Hon tyckte såklart också att det var väldigt roligt att se mig (vi hade inte träffats på kanske sju år eller nåt) och det var kul att träffa henne också.

Med detta vill jag säga att jag tror att vi underskattar det mänskliga mötet ibland. En sak som man själv kanske inte skulle bry sig om nämnvärt, kan å andra sidan vara guld värt för någon annan. Tänk på det!

Nu kanske det blev lite flummigt här, men jag tror att ni fattar vad jag menar.
Pussågodnatt