I förmiddags satt vår grupp på bibblan och jobbade med grupparbetet. Vi är tre stycken i gruppen som satt på varsin stol vid samma dator. Efter en stund kommer det in en gubbe (och då menar jag verkligen gubbe, alltså typ 70 bast, jag tvivlar på att han är student) och stånkar och undrar var hans datastol är. Vi svarar att vi har varsin. Och då säger han surt; jaha, och hur ska vi lösa det här? Erika i min grupp, snäll som hon är, erbjuder honom att ta hennes stol och han säger att det låter ju som en bra idé med mycket sarkasm i rösten.

En stund senare när jag cyklar hem (jag cyklar på trottoaren) möter jag tre tanter som går i bredd. De vägrar att flytta på sig. Jag saktar in och stannar för att undvika att köra på dem (vilket jag hade velat göra egentligen) och de stannar oxå. En av kärringarna frågar exakt samma sak som gubben på bibblan; jaha, och hur ska vi lösa det här? Det här är en trottoar och ingen cykelbana! Jag svarar att jag kan väl bara få cykla mellan dem? Och så gör jag det.


Herregud vad är det för fel på folk?! Om vissa bara var lite mindre tjurskalliga skulle allt bli mycket trevligare. Ibland undrar man alltså.