Jag blir alltid deppig såhär i början av december. Om en vecka är det tretton år sedan min mamma gick bort. Herregud, tretton år! Det är faktiskt inte riktigt klokt. Eller det är ju inte riktigt klokt att hon inte finns längre överhuvudtaget tycker jag. Jag saknar henne varje dag så att jag ibland håller på att gå sönder. Alla speciella saker som vi skulle vara med om och göra tillsammans, och alla vardagliga mindre speciella saker också för den delen som vi aldrig kommer att få uppleva...