Jag har den stora äran att få vara en av Leva & Fungera - mässans stolta bloggare! Jag hoppas att jag med min blogg kan inspirera andra personer med funktionsnedsättningar (och andra oxå såklart) genom att berätta vad jag gör på dagarna och hur mitt liv ser ut. Vem är jag då? Jo, en tjugotvåårig tjej ifrån Kullavik som för nästan precis fyra år sedan flyttade till Kalmar för att studera till socionom. Jag föddes med en ganska ovanlig funktionsnedsättning, nämligen ryggmärgsbråck. När jag föddes sa läkarna till mina föräldrar att jag antagligen aldrig kommer kunna gå. Jag har dock haft den stora turen att ha jävligt envetna och krävande föräldrar. Men dom har inte bara varit envetna och krävande, utan även ett otroligt stöd genom åren. Utan dom hade jag antagligen aldrig lärt mig att gå vid tre års ålder till exempel. Jag har mycket att tacka mina föräldrar för, framförallt min pappa. Men tillbaka till nutiden, jag bor och studerar alltså i Kalmar. Jag har nedsatt känsel i fötter och ben och har på grund av det haft det ganska tufft bitvis. Jag har en trehjulig cykel som jag tar mig fram på, när jag inte går alltså. De senaste ca sju åren har jag haft ett mycket svårläkt sår under min vänsterfot. Detta har påverkat mig på så sätt att jag har legat inne på sjukhus ett flertal gånger för att få antibiotika intravenöst då såret har gett upphov till en rad infektioner, jag har även opererats två gånger det senaste åren, men det är ingenting som verkar hjälpa. Jag har lagt x antal tusenlappar på fotvård och förband av alla dess slag. Jag tror på riktigt att jag har provat allt som finns på marknaden. Mitt envisa sår sitter alltså under vänsterfoten vilket är ett extra känsligt och utsatt ställe då jag har väldigt dålig känsel just där. Såret uppstod när jag var i Turkiet sommaren -05 och trampade på något när jag badade. Jag fick då en riktigt elak infektion som tog lång tid på sig att gå ut kroppen. Ibland (ganska ofta faktiskt) har jag tänkt; "kan inte nån bara hugga av foten så att jag slipper skiten". Och det har varit jäkligt tungt tidvis kan jag tala om. Men som min pappa brukar säga; "bryt ihop och kom igen!" Det är nog faktiskt det bästa man kan göra tor jag. Och det enda. Man kan ju inte bara ge upp på grund av ett sår liksom. Jag har mycket tack vare (eller kanske på grund av?) mitt ryggmärgsbråck blivit en väldigt envis person som aldrig ger upp. Har jag väl påbörjat något så tar jag mig igenom det, även om det ibland tar lite längre tid än för andra. Det var det om det. Jag är alltså otroligt stolt och glad för den här möjligheten att nå ut till andra unga individer, så nu undrar jag om det är något speciellt ni vill fråga om/att jag ska blogga om? Pussåkram